Har börjat kolla på sex and the city igen. Serien som var min bibel när jag var 15. Serien som jag redan sett ca en miljard gånger. Serien som jag alltid går tillbaka till när jag har mina dåliga perider.

Jag vet inte exakt vad det är som får mig att alltid gå tillbaka till den här serien. Kanske är det hur verklig den känns. Kanske är det hur jag kan relatera till alla 4 huvudkaraktärerna på olika nivåer. Jag vet inte exakt, men något är det.

Något som är så otroligt fantastiskt med SATC är att man kan relatera oavsett ålder. 15-åriga jag kunde relatera men även 21-åriga jag kan det. Jag vet även hur min mamma brukade titta på det och kunde relatera. Jag har förändrats mycket under dessa 6 år, men kan ändå relatera till samma problem, kolla tillbaka på mina misstag jag gjort och inse att alla gör dom.

Det jag har märkt är dock att det är väldigt annorlunda att se sex and the city när man är 21, och när man är 15. Man har som sagt gjort en hel del misstag under sina tonår, man vet i alla fall lite bättre. Hoppas jag. Man granskar karaktärerna och deras val på en helt annan nivå. Antingen för att jag är äldre, eller för att jag redan vet hur det kommer påverka dom. Jag vill tro att det är lite av båda.

 

Vad jag gillar med serier är hur man hamnar i en annan värld för ett tag. Hur man kan försvinna, bara för en kväll. Man kommer in i en värld där man får följa andras problem, andras val och se andra kämpa. Och man själv slipper det bara för ett tag. Och man inser att ingen är perfekt. Alla gör misstag. Oavsett om man är Carrie Bradshaw i New York, eller lilla Helena Öhlund i Stockholm. Och på ett eller annat sätt, så löser det sig ändå.